piraya

Det har många gånger slagit mig om hur det hade varit om jag hade blivit en ung mamma. På mina 19 bast kan jag då konstantera att min mognad för att uppfostra ett barn är väldigt låg. Kärleken skulle absolut finnas där, men vad mer har jag att erbjuda? Jag går fortfarande på gymnasiet, min inkomst är låg. Hur skulle jag då kunna trygga mitt barns första levnadsår?. Ok, man kanske kan tänka att ja, det blir svårt i början men senare i livet så kommer det att fixa sig. Vi kan leva på barnbidrag, underhållstöd och soc. Men nej, det är inte vad jag skulle vilja ha åt mitt barn. Jag vill att mitt barn ska kunna känna ekonomisk trygghet, som därmed ökar den emotionella stabiliteten hos mig som moder, då jag ej behöver oroa mig för hur jag ska kunna mätta mitt barn, tillfredställa den med leksaker och en stabil, lugn omgivning. Jag skulle inte heller ge mig in på att ha barn med någon som varken har gett mig 100 % tillit. Ostabillt arbete med fortfarande en låg inkomst, dessutom som redan har andra munnar att mätta. Är man ung går man oftast på instinkt, man kanske inte tänker igenom nogrannt på sina beslut. Och går oftast på känslan. Men ett sådant beslut som att föda fram ett barn till denna värld, när man ej har fötterna på jorden kan oftast gå väldigt fel. Tänk på barnet istället för dig själv. Kommer man kunna ge barnet den trygghet och stabiliteten som den förtjänar, eller ska den få lida för man är så självisk oh egoistisk i tron att allt kommer bli bättre, kärleken kommer att växa, genom ett barn. ... ni har ju sett hur de gått innan..

Men det jag skriver betyder inte att unga föräldrar inte klarar av att ha barn, och jag vet och känner många som är unga föräldrar och har gjort ett jätte bra jobb. Det är absolut ingen pik.. Men jag berättar ur min synvinkel, och hur jag inte skulle kunna hantera de.